2017-01-23

Lördagsfråga 448: Siden sammet trasa lump

  1. Karavan på sidenvägen, återgiven på 1300-talet i en atlas över Marco Polos resor.
  2. Andy Warhols omslag till The Velvet Underground & Nico (1967).
  3. Trasmatta.
  4. SoldF, Soldaten i fält (1986), den del av soldatreglementet som angav hur vpl ska bete sig i fält.
Den röda tråden hittade Tricky utan vidare.

Beträffande banan-skivan så fällde Brian Eno en kommentar 1982 som blivit berömd: Skivan ifråga sålde visserligen bara 30 000 exemplar de fem första åren, men alla 30 000 som köpte den startade ett band. Även om en och en halv guldskiva var löjligt lite för en så viktig skiva på den tiden så undrar jag lite hur den försäljningen skulle stå sig i jämförelse idag. (Beträffande citatets äkthet och varianter, se kollegan Quote Investigator: Everyone who bought one of those ...)

2017-01-22

Vårt liv är en vindfläkt – inte Ferlin

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm
En droppe som faller i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut
Brister och faller och drömmen är slut.
- Okänd, men åtminstone inte Nils Ferlin

Denna dikt är särskilt vanlig i dödsannonser. Inget fel på det – men den är inte skriven av Nils Ferlin.

I grävandet efter poeten kom jag otippat till ett death metal-band från Östersund:
Our life is a breeze
a tale, a dream
a drop into a line of time
a minute
shivers from the rainbow
breaks and fall
the dream complete
- Chastisement: "But lost we are" (1999)

När jag frågade bandets Marcus Edvardsson berättade han att texten är en översättning av en dikt i en dödsannons, införd i Östersunds-Posten i slutet av 1990-talet (ej tillskriven Ferlin). Med största säkerhet finns det äldre belägg än så som väntar på att hittas. Kanske rentav med korrekt författare angiven, så att han eller hon till slut kan få sin välförtjänta ära?

2017-01-20

Washington DC byggdes inte på ett träsk

Slagordet drain the swamp (som funkar bra mycket bättre än "dränera träsket") har använts av amerikanska politiker i över hundra år. Liknelsen var ännu mer konkret på den tid då malaria var ett stort problem i såväl USA som Europa.

Reagan använde det på 1980-talet, syftandes på den statliga byråkratin. Därmed parades det ihop med den oriktiga uppfattningen att Washington, D.C. uppfördes på träskmark, en faktoid som det sedan dess förstärkt. Även långt innan Trump började leka politiker.
The city of Washington was built on a stagnant swamp some 200 years ago, and very little has changed. It stank then, and it stinks now.
- Inspirerad av bl.a. en andesyn håller Lisa Simpson talet "Cesspool on the Potomac"; The Simpsons s3e37 "Mr. Lisa goes to Washington" (1991)

Men inte är det sannare för det:
As an urban historian, I've studied the early geography of Washington for 40 years, and all the swamps I have found are itty bitty little things that would never have given a less politically vulnerable city a bad name. Russia's St. Petersburg was built in the Neva River. New Orleans and Chicago were built in swamps, but that's not what people most remember about them. Within the original city's boundaries (the area south of Florida Avenue), only about 2 percent of the total area fits the definition of a swamp. It was almost entirely laid out over well-drained terraces and hills. In fact, for a riverside site, it was amazingly free of swampiness.
- Don Hawkins: No, D.C. isn't really built on a swamp, Washington Post 29 augusti 2014

Med tanke på hur många städer som faktiskt börjat byggas på våtmarker (Göteborg och Berlin är två exempel utöver Hawkins amerikanska) så är det ironiskt att den stad som är allra mest känd för att vara byggd på ett träsk inte är det.

2017-01-19

Eoliter


Vi människor kännetecknas av våra verktyg, och ju längre tillbaka man går desto enklare verktyg har vi använt. Vill man leta efter människor riktigt långt tillbaka så får man därför leta efter riktigt enkla verktyg. Eller hur?

Eoliter ("gryningsstenar") var en tid benämningen på de allra enklaste och därmed äldsta verktyg man kände till. För ett sekel sedan låg de till grund för en världsbild och kronologi, där de utvisade var våra äldsta kända förfäder hållit hus. Här är en kort beskrivning av en av idéns främsta vapendragare, skriven när han fortfarande var i ropet:
[Aimé Rutot] har gjort sig bekant som ifrig förkämpe för den uppfattningen, att människan existerat redan under tertiärtiden (t. o. m. under en af dess äldre delar, oligocentiden) samt lämnat spår efter sig i form af begagnade naturliga eller svagt retuscherade flintstycken, eoliter. För dessa eoliter, som han funnit i massor på olika platser i Belgien, har han sökt utreda utvecklingsgången och infört en nomenklatur, grundad på fyndplatserna.
- Nordisk Familjebok: Aimé Rutot (1916)

Ett ställe där eoliter visade att förmänniskor funnits var förresten Piltdown. Rutot var en av de som helt och hållet trodde på Eoanthropus dawsoni.
Eoliterna – dessa flintor formade före den paleolitiska tidens början [före äldre stenåldern] af naturen eller af dess främsta representant människan och af den senare ändamålsenligt, om ock enkelt bearbetade eller åtminstone försedda med spår af användning – hafva redan sin rika litteratur och sin egen terminologi; de upptaga en afsevärd plats bland samlingarna i flera af Europas och Amerikas arkeologiska och naturhistoriska museer; de hafva sina egna speciella utforskare, hvar och en med sin skola, sina svärmiska beundrare, men också sina hätska belackare – les éolithophiles et les éolithophobes.
- Knut Kjellmark: Om eoliterna, Ymer (1906)

Notera "af naturen"; 1906 kunde även en éolithophile som Kjellmark gå med på att eoliter inte behövde vara människans verk. Det hade nämligen visats att flinta mycket väl kunde uppsplittras i skärvor som de på bilden av geologiska krafter. Ju mer man studerade dem, desto mindre var behovet av mänsklig påverkan. Under decennierna som följde blev de eolit-troende allt färre och försiktigare, tills teorin försvann.

De äldsta verktygen som våra förfäder tillverkade kallas oldowan, efter den berömda Olduvai-ravinen i Tanzania. Här är ett exempel från Spanien. Enklare än en schweizerkniv, skiftnyckel eller spade, men inte fullt så primitiv som eoliterna.

2017-01-18

Princips smörgås

Framför Moritz Schillers Delikatessen är Ort der Katastrophe markerad. Den "katastrof" som avses är mordet på Franz Ferdinand. Vi ser det snarare som början på den stora katastrofen.
Gavrilo Princip hade ställt sig i ett gathörn där han hoppades att kortegen skulle köra förbi på tillbakavägen från rådhuset. Nu hördes på avstånd folk som hurrade när bilarna körde förbi.
- Peter Olausson, 1914 (Forum 2014)

I min beskrivning av skotten i Sarajevo tog jag inte med någon smörgås. Vilket var lika bra, för smörgåsen är ett sentida påhitt.

Det är inte mycket till sägen, men så här ser den ut: Sedan dagens första och, som de trodde, enda tillfälle att mörda ärkehertigen gått dem förbi, så gick Gavrilo Princip och köpte sig en smörgås på en Delikatessen. Det var därför han kom att stå på den perfekta platsen när bilarna kom körandes ... Och resten är, som man säger, historia. Vilket tolkats som att det första världskriget, och allt ytterligare elände det förde med sig dessutom, är resultatet av att en viss ung man i ett visst ögonblick bestämde sig för att ta en smörgås. – Vilket inte stämmer någonstans. Inte smörgåsen heller, denna lilla och till synes obetydliga detalj som ändå, på något sätt, är just sådant som får historier att sätta sig i huvudet på folk.

Mike Dash är en historiker och skribent som bestämde sig för att gå till botten med den där smörgåsen. Den går att hitta från 2003 och framåt, vilket tydligt visade att den är sentida och följdaktligen borde vara någorlunda enkel att leta reda på. Men när lades den in?

Den äldsta källan han hittade var något så otippat som en humoristisk bok utan minsta anspråk på historisk korrekthet: Mannen som dödade Getúlio Vargas (O Homem que Matou Getúlio Vargas) av den portugisiske komikern, programledaren m.m. Jô Soares. Den är från 1998 och handlar om en lönnmördare som träffar en rad historiska personer under första halvan av 1900-talet. Som här:
- Gavrilo! Det var länge sen. Vad gör du här?
- Jag äter en smörgås.
Boken blev en stor framgång och översattes till engelska 2001. På något sätt letade sig smörgåsen in i en dokumentärfilm med höga anspråk på historisk korrekthet: Days That Shook the World (BBC 2003). När den ansvarige tillfrågades kom han inte ihåg hur smörgåsen kom dit. Vilket inte är så märkvärdigt; det var ju en så liten och till synes obetydlig detalj.

Mike Dash: The Origin of the Tale that Gavrilo Princip Was Eating a Sandwich When He Assassinated Franz Ferdinand, Smithsonian.com 15 september 2011

Den gripnes fingeravtryck


Princips kaffe

Uppdaterat: Tryggve rapporterade en tidigare uppgift om Princips fikavanor. Här i engelskt original:
The driver stopped and backed laboriously on to the quay, close to the café in which sat Gavrilo Princip, sipping his coffee. He heard the grinding of gears. He looked up to see the Archduke in his car which had come to a halt not more than six feet away.
- Rupert Furneaux, Great Dramatic Stories of the Twentieth Century (Odhams 1966), s 46

Denna mikromyt nämns i en kommentar av Dashs artikel ("The episode was old, probably from the 80's"). Om jag tror mig ha sett smörgåsen skymta någon gång så är jag säker på att jag aldrig sett kaffekoppen tidigare. Att Princip skulle ha suttit inomhus när målet oförhappandes dök upp ger en helt annan mental bild av händelseförloppet än den faktiska, med en Princip som hals över huvud fått tränga sig fram mellan kaféstolar och gäster för att komma ut på gatan (för där är alla överens om att han stod). Det måtte också ha varit därför den aldrig rotats i det allmänna medvetandet på samma sätt som smörgåsen lyckats med.

Furneaux skrev en mängd böcker på temat spännande saker som hänt, framför allt krig men även mord och mysterier av olika slag. Utifrån det lilla jag sett ger han inte något vederhäftigare intryck. Han har inte ens fått en artikel på Wikipedia vilket verkar lite snålt. Kuriosa. Hans bok från 1966 gavs ut på svenska 1969 som Dramatiska händelser i vår tid, översatt av en viss Jan Guillou (han finns på Wikipedia).

2017-01-17

Historia med färg

Det är så här vi brukar se historiska svartvita bilder. Powell var en av John Wilkes Booths konspiratörer i mordet på Lincoln. Fotot på honom i handfängsel är inte optimalt, vilket nog har med såväl ljusförhållandena på båten att göra som det faktum att det är taget 1865.

Lite färger, omsorgsfullt valda och noggrannt applicerade ... Och bilden får ett helt annat liv. Den hade kunnat vara tagen igår.

Bilderna i denna bloggpost har färglagts av Marina Amaral. Det finns många som färglägger svartvita bilder; det är lätt att göra på ett amatörmässigt sätt, men blir snabbt svårare ju högre krav man ställer. Amaral hör till de duktigare och ambitiösare, såväl beträffande det konstnärliga som historiska. Hon lägger inte på vilka färger som helst utan försöker att, så långt det är möjligt, ta reda på exakt vilka kulörer som ska användas. Dessutom har hon en förkärlek för militärhistoria vilket ju alltid är ett plus.

Jag frågade om det inte var besvärligt att leta reda på färgerna på alla ordnar. Nej, blev svaret; sådana är mer än väldokumenterade och bara att slå upp. Då är det värre med exempelvis obskyra uniformsdetaljer som kanske är gråbrungröna, kanske grönbrungråa, eller möjligen brungröngråa? När man tar sådant på allvar så blir något så otippat som färgläggning ett nytt sätt att bedriva historisk forskning.

Ärkehertigens ljusblå jacka var mycket enkel att sätta, för den finns på museum i Wien. Det är den han dog i.

Så här ser riktiga krigsbilder nästan aldrig ut. Men även om den kommer från filmen Verdun, visions d'histoire (1928) så visar den precis hur det såg ut vid Verdun 1916. Och även den blir lerigare och på något sätt verkligare i färg.

Jag kommer på mig själv med att bli förvirrad av bilder som lika gärna kan vara tagna 1864 som 1914 eller 1944. Annars kan man ju automatiskt grovsortera fotografier efter kvalitén: Amerikanska inbördeskriget svartvitt och grusigt, första världskriget lite bättre svartvitt, andra världskriget ännu bättre svartvitt eller någon sorts färg, osv. Den här bilden hade kunnat visa resultatet av intensiv artillerield eller upprepade flygbombningar i Belgien 1915 eller Bosnien 1993 eller ... Även om jag sett bilderna från platsen otaliga gånger så är det på något sätt ännu tydligare och bisarrt att denna förödelse var några sekunders verk, för den är tagen i Hiroshima.

En del bilder hör till de allra mest välkända och även de får nytt liv. Vecken i kläderna, mönstret på Jim Leavelles slips (polisen t.v.), glasögonen som Jack Ruby lagt i bröstfickan ...
Coloring black and white photos is an art that requires a deep work of research, analysis of each object to make it be as realistic as possible, historical knowledge and enough respect to value and preserve every detail in each story. It is a complex process able to transport us to anywhere.
- Marina Amaral

2017-01-16

Lördagsfråga 447: Unpresidents

  1. Krom Phra Ratchawang Bowon Wichaichan av Siam, även kallade Prince George Washington (1838-1885).
  2. Harry S. Truman, sheriff i Twin Peaks.
  3. John Kennedy, högerhänt cricketspelare som gick ett antal First class-matcher för Warwickshire 1960-62.
  4. Donald L. Trump, cancerläkare som haft flera rätt viktiga poster.
Alltså folk som heter som amerikanska presidenter.

2017-01-15

Den maskerade maskeradbalen

Här har vi ingen mindre än Enrico Caruso i rollen som Riccardo. Denne är earl av Warwick och Bostons guvernör någon gång under den brittiska perioden. Han har en god vän och rådgivare i Renato, liksom en affär med dennes fru Amelia. När pjäsen börjar håller man på att förbereda en stor fest. Samtidigt ryktas det om en konspiration mot Riccardo ...

Är historien bekant? Roller och miljö som ovan var de som gällde när operan hade premiär. Men de tillämpas sällan idag, och de var inte alls de som upphovsmännen först hade tänkt sig.

Operan är Verdis Maskeradbalen. Den inspirerades av mordet på Gustav III och det är så den oftast framställs. Men att skriva en opera om ett kungamord gick inte utan vidare i den intensiva politiska miljö som var Frankrike i mitten av 1800-talet. Inte för att mordet i sig var särskilt känsligt, men för att man såg, eller tyckte sig se, dagspolitiska paralleller i en tid då revolutioner och mord inte var ovanliga. Så skulle de första repetitionerna just börja, då kejsar Napoleon III (notera numreringen) utsattes för ett mordförsök. Censorer ville ha handlingen flyttad i såväl tiden som rummet. Efter en utdragen historia, nästan lika dramatisk som den på scenen, kom Stockholm i slutet av 1700-talet att bli Boston något sekel tidigare, kungligheter blev okrönta makthavare, och så vidare.


Wikipedia: Un ballo in maschera (operor behåller ofta sina originalnamn på branschspråket italienska)